Denna veckan är det min fikavecka på jobbet, så jag står och bakar cupcakes så det står härliga till. När jag står där i förkläde i mitt nya kök och bakar cupcakes kommer jag att tänka på den senaste tidens artiklar och radiokåserier jag hört. De har handlat om den sk "cupcakesgenerationen" eller 2000-talets backlash som andra benämner det. Att vi kvinnor nu efter år av frigörelse genom inrednings- och bakbloggar har satt igång en backlash-rörelse där kvinnan återigen förväntas sylta, safta och sätta in färska blommor. Dessutom gärna i ett blommigt Cath Kidson- förkläde.
Och när jag står där med min turkosa rice-slickepott i handen funderar jag över det. Utåt sett är jag ju sinnetypen för den sortens kvinna man beskriver. Tja, fast jag aldrig i hela mitt liv syltat eller saftat någonting, så har jag en blogg vissa skulle kalla en inredningsblogg, jag älskar inredning, cupcakes och ja, Cath Kidson med för den delen. Och Leila.
Bild lånad från nätet.
Känner jag mig fast i det, känner jag att det här är en roll som förväntas av mig av andra och som jag känner krav att leva upp till? Visst känner jag mig ofta stressad och pressad av att hinna med min roll som mamma till två, fru, matte, psykolog med chefsposition OCH hålla hem och hus i ett skick jag trivs med. Det gör jag onekligen. Känner jag att ANDRA förväntar sig det av mig? Jag kan lida av väldigt dålig självinsikt här, men det känns verkligen inte så. Sedan är det klart att tidens anda påverkar mina egna krav på mig själv, det inser jag ju. Men skulle jag välja bort något så skulle jag faktiskt hellre arbeta mindre. Och då arbetar jag ändå 80%. Jag hade gärna jobbat 60% och varit hemma mer. Gärna bakat mer cupcakes. Och haft mer tid med barnen. Fast just nu väljer jag 80%.
Så jag funderar på att problemet kanske inte i ligger i vad vi gör eller inte gör utan hur tillåtande vi är mot varandra? Den som vill satsa till 120% på en karriär kan väl få göra det. Och den som vill vara hemma och göra långkok kan väl få göra det. Och den som kanske vill försöka göra både och kan väl få hållas den med, så länge den själv orkar. Jag tror att trixet ligger i att vara mer tillåtande mot varandra. Försöka att inte döma dem som väljer annorlunda än vi. Visst kan de som väljer annorlunda röra upp oroskänslor inom oss. Kanske får det mig att fundera på om jag har valt fel? Eller så har hon eller han valt något jag önskar, men inte vågar välja? Huh, vad jobbigt. Vi alla har ju våra egna anledningar till de val vi gör. En del är mer priviligerade än andra och har därmed med större valfrihet. Men jag har ju bara just min situation och kan bara välja utifrån den.
Så börja välj! Och låta alla andra välja det de vill! Gläds åt dem som vågar. Stötta de som känner att de valt fel. Det går nästan alltid att välja om. Vilken tur att vi alla väljer olika.
Jennie
